Kollade igenom min andra blogg jag hade när jag var drygt 14-15 år, nostalgi blev det.
Förr gjorde jag saker hela tiden, inget speciellt vad jag kan komma ihåg själv. Min dåvarande vardag verkade bestå av bråk (med 2 fd "Bf")  sedan umgås med mina vänner som bestod mest utav pojkar, flickorna var inget att lita på enligt mig själv och att de var så mycket roligare med pojksen. Ute på stan hela natten fredag-lördag med mikk samma runda varje gång, efter skolan- vox- raggartorget-pankakskyrkan-max slutligen gå hem ca 5 km.
Platta håret haha mitt hår levde sitt egna liv med lockar.. ush.



Vidare när jag läser igenom gamla bloggen får jag minnas saker som jag egenligen inte vill komma ihåg, hur otroligt illa behandlad jag blev i åttan och halva nian av mina gamla bästa vänner
( allt startades av en fjuttanledning).
Så bra vänner var de visst inte, jag hade min oupptäckta vinter depprision släpandes hack i häl, jag försökte då få
skolsköterskan förstå hur dåligt jag mådde.
Jag fick till svar att det bara var tånåren, fuck you säger jag idag det tog mig ca 2.5 år att få hjälp och inte fasen var det inte skolan utan det var mig egna mamma som insåg hur illa det faktist hade blivit, bup tog inte in mig och fick vänta ett år.
Min diagnos vinter-depprision fick jag för ett år sedan dvs sommar 2008.

Det hemska är trotts allt att ingen lärare tog tag i saken när jag berättade för dem hur jobbigt det var när dessa två tjejerna var efter mig.
Jag lärde mig att skita i dom och inse: de är avundsjuka, ren avundsjuka. kändes lättare men jobbigt var det ändå att se hur man kan göra så mot någon som man har varit bästa vän med.


Jag bröt benet vilket förvärrade den oupptäckta depprisionen eftersom detta var mitt på vintern.

beskedet att föräldrarna skulle skilja sig kom samt en chock som höll i sig ett bra tag tills att det nog faktist var sant ( no drama for sure, idag är de särbos.)



En av mina dåvarande bästa vänner (barndomsvän från 6år fram till 15-16 år) hon fick någon sorts ätstörningar.
Jag försökte hjälpa henne, hon tog illa upp och tyckte hela världen var emot henne, till och med jag!
 Hennes sjukdom gjorde att vi gick skilda vägar.

Min fd bästa killkompis trodde på rykten som alla avensjuka personer spred runt, han trodde på dem och det var tråkigt faktist. Ibland tänker jag på det och inser nu måste de som spred rykterna var jävligt stolta, ja av att de just lyckades med det dom ville.
Varsegod säger jag bara, ni måste vara olyckliga och avensjuka människor.
 Det var min bästa killkompis någonsin! Vi var faktist som syskon till och med, brorsan jag aldrig fick av mamma.



Ur min gamla blogg:

Jag har förlorat min bästa killkompis, varför? Ingen aning men appropå allt så har det bara blivit så och det känns så hemskt, jag känner mig så otillräcklig att du inte ens kan prata med mig på något sätt.
det är någonting som är fel och till svar
"skönt att du bryr dig och så men det är "inget"..så du behöver inte vara orolig"
Tur att du är så dålig på att ljuga att man märker att det är mer än "inget" trotts allt kommer vi överens som
"ja, jag berättar sen".. MEN sen har du INGEN tid , du vill ju inte ta det mellan fyra ögon irl, nej, nej det går inte för sig.
Jag ville bara säga jag saknar dig, jag känner mig bortglömd, du betyder faktist mycket mer än alla andra här i världen<3



Ni kan nog tänka er att vara drygt 14,15 år och få allt dåligt samtidigt, det blev förmycket, jag är glad idag att jag tog ett ledigt år från skolan. just för att ordna upp mitt liv och framförallt mig själv. Jag träffade min underbara prins och pojkvän,  ett  år tillsammans med honom snart och jag är oehört tacksam över att hur mycket han har hjälpt mig i alla situationer.
efter allt så tycker jag att jag har lyckats otroligt, Från allt som varit sämst till att det blir toppen, visserligen tog det ett år men det är bara bra.
Även min hund som jag skaffade mig har varit otroligt bra sätt att hantera allt, lägga det bakom mig och gå vidare helt enkelt.
Jag har hittat mig själv igen efter att mattan dragits undan under mina fötter.

Jag älskar dig andreas ♥


Hoppas att detta inte var alltför uttråkande men jag kände bara att jag ville skriva detta, jag är starkare än någonsin nu, jag klarar allt.
/ maria