mor min- ursäkta (molle gick fram och nosade när hon var ute i skogen)
okänd man- nä jag är van, jag brukar bli biten när jag är ute och springer
mor min- jaha sprang du förr?
okänd man- nä, jag sprang ifrån hundar, men jag har slutat springa nu.
mor min- jaha.... och fortsätter vidare
Diggar dendär människan grymt som min mamma träffade på en gång, ascool

Något jag har tänkt på ett tag nu, hundrädda. Jag accepterar såklart att man kan vara väldigt hundrädd men åter till saken så ni kanske förstår lite bättre.


Gick på med min hund och en tant, medelålders satt längst ut på kanten med sin son, molle gick precis bakom mig och visar 0 intresse, som han alltid gör, han är en van bussresenär haha.
Anyway, denhär tanten då, hon ser ut att ha sett ett spöke när jag är ca två meter ifrån henne och börjar försöka ställa sig på sonens plats, verkligen TRYCKER sig mot fönstersidan och tittar otroligt mycket.

NU är frågan, enl mig är det överdrivet innom att vara hundrädd. å andra sidan, hon var ju invandrare ¨så det förklarar saken.
Jag tycker man bör kunna hålla sig från att se så ut på ofentliga platser, cityhundar visar ändå inte intresse, hundrädda människor är trotts allt dumma i huvudet, springer om de nu skulle se en lös hund. haha stackars idioter.